show me your ribcage to prove you're in

jag trodde inte att en som stod så nära kunde såra en så hårt. tyvärr har de ju makten till just det.
men ibland har de även makten till att få saker rätt igen. tack, och jag älskar dig.

allt kul kommer ju till ett slut. mitt kom uppenbarligen igår.

allt började med att flickorna ville käka BK, och jag följde glatt med och åt min soyghurt som den mest hälsomedvetna på det gudsförglömda stället. vi snackade och hade väldigt trevligt, men sedan fick jag ett sådant sug efter mina extra pastilles, så jag bestämde mig för att gå in och vara klepto på hemköp. när jag ändå var igång så tog jag ett choklad till tikarna också. allt gick enligt planen och jag kom ut osedd.. trodde jag.
plötslig var det någon som tog tag i min arm och kastar upp en bricka i ansiktet på mig som skriker VÄKTARE, och dum som jag är säger jag 'va? ehe'
han, kolugn (tack för det), säger att han såg vad jag gjorde och att jag var tvungen att  följa med honom in igen. han tog mig till deras lager och våldtog mig x-antal gånger. nej, det gjorde han inte, han tryckte ner mig på en stol.
jag som fortfarande inte fattade varör jag såg så jävla dum ut, satt bara där och studerade hans ansikte för att se om han var påväg att få ett extremt utbrott på mig, eller om jag kunnat slingra mig ur detta. och det försökte jag.

jag citerar:
asså om han ser dum ut så kan du playa han! han kommer ente fatta ett piss, brushan. du ger han bara fel uppgifter så fuckar han upp allt, aiight? och grisarna kommer ente åt daj. du klarar det, trippish.

tack, mergim, för det värmande rådet. DET BLEV BARA VÄRRE.
som sagt, jag tänkte leka med honom, så jag gav fel uppgifter, men till skillnad från dumhuvudet mergim fick, så ringde han direkt för att kolla upp om det fanns någon som hette det och hade det personnummert. klart som fan att det inte fanns, jag hittade precis på det. så jag satte mig själv i skiten där. sedan var jag ju tvungen att ge honom rätt uppgifter och han kollade upp dem för säkerthets skull. sedan ringde han snuten.

sedan satt jag där och plågades igenom 60 minuters snack om hur jävla smart jag egentligen var (jag vet, jag fintade dig först, pucko) och hur jag hade kunnat sabba min framtid och blah blah. jag vet allt detta redan, snälla, stäng av. lite senare dök även mr pop upp, och började fråga ut mig.



gris nummer ett ringde ett samtal till bossen och bredde på satan om vad som hade hänt. jag tappade hakorna och satt och blängde på honom. han spände blicken i mig och avslutade samtalet.
nu började jag bli lite lätt frustrerad.

gris 1: du är dum i huvdet, vet du det?
trippish: nej, det tycker jag inte. jag gjorde fel, okej?
gris 1: ja, dehet gjorde du.
trippish (smått elak): JA.
gris 1: sitt inte och var spydig och otrevlig mot mig.
trippish: det är jag inte. jag svarade på din fråga, eller hur?
gris 1: passa dig.
trippish (mord i blicken): du är ingenting utan din bricka, det vet du va? (EPIC FAIL)
*gris 1 tappar tråden och drar något annat*
gris 2: *snörvel*
väktare: förkyld?
gris 2: nej, pollen.
väktare: jahaja.
trippish: *slutar lyssna*
gris 1: ..så är det. du kan tycka vad du vill om mig, men du känner inte mig--
trippish: TACK OCH LOV FÖR DET
gris 1: ja, det kanske du tycker, men..
trippish: *slutar lyssna*
gris 1: har du något ID på dig?
trippish (frustrerad med tårar i ögonen): nej, det har jag inte.
gris 2: då måste vi ringa och kolla så att du är du, iochmed att du ljuger för oss.
trippish: får jag kanske kolla i min väska om jag hittar min plånbok?
gris 1: gör du så, lilla vän.
trippish (tappar humöret): OKEJ.
väktare: du sa ju att du inte hade ett.
trippish: det har jag inte, men jag kanske kan leta fram ett, eller hur?
gris 2: jasså, det kan du.
gris 1: ja tjena leffe, skulle vilja kolla upp en snattare som ljuger här.
trippish (kokar): får jag gå nu?
gris 2: nej, det får du fanimej inte.
gris 1: *avslutar samtalet* okej, du är du. nu ska vi skriva en anmälan till polisen och soc.
trippish: okej.
gris 1: sen kallar vi till förhör, för att du har varit så krånglig att vi måste det. sen blir det böter.
gris 2: kan vi köra dig någonstans nu?
trippish: nej, jag ska hem och ta livet av mig.
gris 1: ursäkta?
trippish: jag sa att jag skulle till stan.
gris 1: jaha.
gris 2: nu följer vi med dig ut.
trippish: varför? är ni rädda att jag ska sticka eller tömma butiken?

det blev uppenbarligen förmycket för grisarna, så de tog mig hårt i armen och släpade ut mig.
lyckad dag, säger jag bara. det bästa var ändå när de avslutade det hela med 'ha en trevlig dag'. där trodde jag att jag skulle dö på fläcken. sedan kom all stress, rädsla (ja, faktiskt) och ilska ut, och jag stod mitt på värnhem och cried my stone (heart) out.

det var väl allt. sen fick jag ju förvarna mamma, men hon tog det ok. jag har iallafall lärt mig en läxa.
och tro nu inte att jag har något emot snutar, men om de behandlar mig eller andra äckligt, så är det fan dags att de ser upp.

moral of the day: snatta aldrig på hemköp.

ahh, panik. jag är ju fan superfet! shoppade med hitler i stan idag, och vägrade prova kläderna där, då man ser ut att vara 100 gånger större än vad man redan är, och tänk då, om jag är 100 gånger större än innan.. AKTA!!!!!111

det enda jag vill är att vara smal, är det då så jävla svårt att fixa det? uppenbarligen.
vad väger jag? 54 äckliga fucking jävliga kilon skulle jag tro. jag mår illa varje gång jag ens tittar mig själv i speglen. att suga in magen är fan vardag för mig, men ändå ser jag inte ens lite smal ut. fucking ahh.
jag tänker träna hårdare än någonsin denna veckan. ska ut och jogga imorgonbitti hade jag tänkt. sen är det upp och byta kläder/hämta väska. sen av till stallet, mocka och gå till hagen (hoppas), efteråt lite lektion så jag kan vila, äta en soyghurt på bussen till älsk, sen åka hem och äta sallad till middag när allt är klart. det kommer sitta bra. inte mer än max 500 kcal om dagen. tillochmed det är för mycket, men jag kan inte klara en fasta med mamma hemma. nej, det får jag vänta med tills jag åker och jobbar. då kommer kilona rasa. hoppas jag.

nej, denna veckan ska minst tre kilo gå, annars kommer jag gå under.
och tro mig, längre ner än vad jag nu är kan jag lätt komma.

..är ett skitkul spel som gör att jag glömmer bort att äta onyttigt. men igår var jag så sockersugen, att jag letade igen varenda skåp efter något gott. och gissa vad jag hittade? jo, torkade aprikoser och sviskon. 'mumma' tänkte jag, men shiii, inte då. resten av kvällen var jag dålig i magen och mådde illa som en hel buffelflock på rymmen.  så nu har jag lärt mig en läxa. ha alltid tuggummi hemma och ge fan i aprikoser och sviskon, because it's bad for you! *loréal-reklam*

var i stan idag med uttern hanna. gick och kikade lite, hittade ett par brallor jag la undan under ett falsk namn så att mamma får leka lite imorgon, hehe. sen snodde jag ett linne från barnavdelningen. det är mitt mål. just nu sitter det tajt som fan, men när jag är klar, ska detta linnet i strl 128 sitta löst as hell. det är målet.

iallafall så är det för varmt för mig att vara ute idag. jag kallopsar hela tiden. nu sitter jag här i mitt kyliga lilla rum och dricker isvatten så att hjärnan inbjuder isbjörnar till at bo där. peace out

sitter i skolan och gör prov. skitkul. excel och jag är bästisar. verkligen. därför fuskar jag när det kommer till formler. hehe, men det vet ingen om. det är bara två formler jag inte kan. skitkul att faila pga dem. anyway, jag är sjukt fet, men det löser sig. har redan ätit allt jag skulle äta idag.
det blir nog bra till sist. ska väga mig imorgon. önska mig lycka till.

har gått igenom en massa folks bloggar idag, och jag känner mig lika skyldig när jag läser deras tankar om deras vikt. varför är det så? att man vill hjälpa andra att bli friska, men vara kvar i sin egen sjukdom (som jag inte har) och svettas lite till? det är nog något jag ska filosofera lite på. dock beundrar jag de här personer starkt, att de är så målinriktade. det smittar av sig något så enormt. en tjej jag läste om har fastat i snart 5 dagar, och visst börjar hon känna av symptomen som kommer, men hon håller ut! det tycker jag är starkt, även om jag bara vill hjälpa henne. men det är ett fritt land hittills, och för att citera denna tjej; 'det är bättre att ha äs och vara smal än ha en lite äs och vara normalviktig/fet.' a real poet.

vägde mig imorse. har gått ner ett kilo sedans igår. det är bra, men inte tillräcklgt.
idag mår jag dåligt, dock. jag har feting bihåleinflammation som jag försöker trycka ner, men jag kunde inte sova igår pga att det dunkade satan i ögonhålorna. så idag är jag väldigt svag och kan inte ens titta på mat utan att ens dö av obehag. dock har jag ätit två mackor, för att få lite energi, men det hjälpte inte. får vänta tills salladen till middag.
kräkte som en gnu igå, trodde seriöst att jag skulle dö. mamma hade köpt pizza. jag höll på att börja böla när jag såg kartongerna. doften som fyllde mina näsborrar gjorde mig illamående, och sen kom jag på det fantastiska:
- men det är ju ost på dem!
- ja, men du åt mandelskorpor iförrigår, och det är ju ägg i och på dem.
-... fan.
- kom nu, jag är vrålhungrig!

så bra gick det igår. men mamma misstänkte inget och jag gick in och gjorde mig av med allt jag kunde tills det kom blod ur näsan och halsen. dock har jag aldrig varit med om något så obehagligt när jag kräker som igår. jag stod bara och klöktes i minst fem minuter utan att ens ha gjort något. och det var inga små sammandragningar heller. det var sådana som satt i ryggmärgen också. fyfan. nej, inte kräka på länge.

men annars är det fint. är jävligt understimulerad då mamma har låst in mig och hindrat mig från att gå i skolan hela veckan. jag känner mig.. dum. jag måste sätta igång hjärnan på något sätt, men det enda sättet jag kommer på är att spela schack, men det kan jag inte spela. får lära mig. nej, nu får jag väl ta och se om jag hittar en bok som kan stimulera min veckade fettklump som ni vanliga dödliga kalla 'hjärna'.

jag skrev en intressant sak igår. mitt under min största ångestattack skrev jag något som jag inte ens kommer ihåg att jag skrev. jag hittade det nyss, och jag publicerar det här:

'jag har alltid trott att jag varit för feg för att ta det där lilla steget mot ett bättre ställe där jag för en gångs skull kunnat må bra. men jag har insett en sak. jag är modigare än jag trodde, allt har varit såpass mycket lättare än det sett ut att vara. det är som om någon väntar på mitt beslut. jag ska äntligen få komma hem dit jag hör till. min tid är kommen. jag hatar er alla, men varit för 'snäll' för att säga det. 
dränk er,
tripp'

och tre minuter senare hängde jag ut genom fönstret. men ändå var det något som hindrade mig. tur eller ren otur? jag tror aldrig jag får veta. min tid kanske inte är kommen. jag kanske ska stanna här ett tag till. haha, lyssna på mig, jag är så tr00 black metal. hahan, pinsamt för fan.

iallafall, är hemma denna soliga och varma tisdag också, då jag inte fick gå till skolan av mor. i vanliga fall hade jag tackat min lyckliga stjärna för att jag fick stanna hemma, men igår vrålade jag att jag var tvungen att gå till skolan. sjukt. ställde tillochmed klockan imorse, men den hade någon stängt av när jag väcktes av daniela som frågade var jag var någonstans. tro mig, det tog 6 minuter för mig att ens svara. rösten var på party någon annanstans och hjärnan var fortfarande mosig efter natten tankar. när jag väl pressat fram 'nej' så fattade daniela galoppen och la på. ja, se på fan, jag kan kommunicera med läten och tankar. en stund senare fick jag för mig att gå upp och stänga fönstret, och däckade sedan i några få timmar till. sen gick jag och vägde mig och fick en smärre chock. dock kan jag inte äta så mycket pga att halsen är helt igenproppad med slem och hosta. kul. iallafall så blir jag nog frisk snart. hoppas jag, för det är inte kul att inte kunna andas normalt.

så, jag lovade ju igår att jag skulle sammanfatta veckan.
ett ord: likgiltlig.

maten har varit okej, allt har varit okej. UTOM ERAT JÄVLA KLAGANDE. tror ni seriöst att jag lyssnar på er när ni klagar? i vanliga fall inte, men denna veckan har jag varit svag som en jävla jude. jag har mått fededåligt, värre än vanlig ja, och bara velat försvinna. men saker och ting ändras från dag till dag, det är därför jag håller kvar. löften om saker som aldrig slår in lockar mig att klättra lite högre. nyfikenheten tar över rädslan för ändringar och jag tar trevande steg bort från kanten. men allt kan rasa igen, så som det ofta gjort. man kan inte lite på någon längre, hur ofta man än försöker. det slutar bara med krossat hopp och sönderslagna käkar.
det är inte alltid man kan slåss med ord, och när knuffar går för långt, slutar det med en knytnäve på käken som drar åt några nerver i nacken samtidigt. dock inte på mig denna gången.

idag skulle jag behöva en varm famn att sitta i, och bara snyta mig i någons tröja. även om jag helst av allt skulle hålla käften.

sitter och hostar som en gnu hemma hos baby. mår as, men ska lana hela kvällen.
har änsålänge bara ätit en soyghurt och är inte ens hungrig. perfekt dag. återkommer imorgon med en redovisning av veckan.