the shooting star that destroyed us
då var man hemma från trollhättan, och ett par underbara/helvetiska dagar hos the all-mighty naith.
det som tog knäcken på båda var att vi verkligen hetsade två av de dagar jag var där, och jag hade gett henne ett löfte om att inte spy när jag var där. och mina löften, de håller jag. men det är historia nu.
de nattliga promenaderna var helt magiska. att bara få gå ut i en tyst stad, klättra upp på en mur och kasta sten i vatten, samtidigt som jag försöker intala mig själv att jag inte kommer trilla och bli splatter på marken 6 meter nedanför, var något av det mest 'helande' jag gjort på länge. under de timmar vi var ute och gick tänkte jag inte på något som har med mat att göra. det enda jag hade i huvudet var.. luft. inget alls. bara tomhet.
det kändes bra att sedan ligga i sängen och lyssna på naiths andetag. det fick mig att börja tänka på mina egna, korta och hetsiga andetag, som om jag springer jämt och ständigt.
det gör jag nog, men vem det är jag springer ifrån kanske jag aldrig kommer få reda på.
att springa tills munnen är full av blod, och lungorna håller på att sprängas gör jag varje natt. det kanske inte syns på utsidan, men på insidan springer jag för livet. någonting är mig i hälarna och försöker ta tag i mig. paniken stiger och jag vaknar i sängen, där lakanen och allt annat dryper av kallsvett.
jag känner dock likadant som jag alltid gjort. jag vet inte hur jag ska säga det, men jag känner inget. hah. jag gör verkligen inte det. förutom ibland. men efter allt har hänt är jag död igen. jag är en maskin, och mina lemmar har rostat.
det som tog knäcken på båda var att vi verkligen hetsade två av de dagar jag var där, och jag hade gett henne ett löfte om att inte spy när jag var där. och mina löften, de håller jag. men det är historia nu.
de nattliga promenaderna var helt magiska. att bara få gå ut i en tyst stad, klättra upp på en mur och kasta sten i vatten, samtidigt som jag försöker intala mig själv att jag inte kommer trilla och bli splatter på marken 6 meter nedanför, var något av det mest 'helande' jag gjort på länge. under de timmar vi var ute och gick tänkte jag inte på något som har med mat att göra. det enda jag hade i huvudet var.. luft. inget alls. bara tomhet.
det kändes bra att sedan ligga i sängen och lyssna på naiths andetag. det fick mig att börja tänka på mina egna, korta och hetsiga andetag, som om jag springer jämt och ständigt.
det gör jag nog, men vem det är jag springer ifrån kanske jag aldrig kommer få reda på.
att springa tills munnen är full av blod, och lungorna håller på att sprängas gör jag varje natt. det kanske inte syns på utsidan, men på insidan springer jag för livet. någonting är mig i hälarna och försöker ta tag i mig. paniken stiger och jag vaknar i sängen, där lakanen och allt annat dryper av kallsvett.
jag känner dock likadant som jag alltid gjort. jag vet inte hur jag ska säga det, men jag känner inget. hah. jag gör verkligen inte det. förutom ibland. men efter allt har hänt är jag död igen. jag är en maskin, och mina lemmar har rostat.
Kommentarer
Trackback
