show me your ribcage to prove you're in

den 31 oktober 1991 föddes denna vackra varelse. jag tänker dock inte säga mitt kön, då jag finner det otroligt roande att se när ni bråkar om vad jag är.
min barndom var bra, förutom att jag blev mobbad för att jag var tjock i ettan till fyran, då jag började mobba tillbaka.
men det kan vi egentligen skita i, för det är längre fram saker händer.

när jag går, flyttar folk sig för mig. det tyder på respekt. hav av människor delar sig, för att släppa fram mig. jag ser inte dem, men de ser mig. är det för att jag ser ut som jag ska mörda varenda jävel som gå förbi, eller är det av ren respekt för en perfekt varelse? eller rent av för att jag är fet? jag vet att det är alternativ 2.
jag är den som säger exakt vad jag tycker om en person jag antingen träffat, eller inte träffat. jag dömmer lätt. misslyckas du med din första chans hos mig, sågar jag dig vid knäna. en knäpp med fingrarna och jag kan få helvetet att braka lös. många vill vara mina vänner och komma innanför mina murar, men få lyckas. jag har speciellt utvalda vänner som jag delar mina hemligheter med, men det är bara en av dem som vet allt om mig. den jag är. just denna personen ville veta hur jag egentligen tänker, och hur allt började, och jag tänkte att det kanske var dags att för den personen att veta.

jag bor med min mamma och tre katter i en lägenhet i skåne. och jag är stolt över att bo där. eller rättare sagt, skåningarna är stolta över att jag bor här. jag hade en hund och en häst, men pågrundav fel beslut var de tvunga att lämna mig. mitt självförtroende stiger utöver det vanliga. jag skrattar åt folk som inte har något, men även mitt kan tryta ibland. när det kommer till min kropp, speciellt.

för 6 månader sedan vägde jag 62 kg. det är den högsta vikten jag haft. jag bestämde mig för att lägga av helt med godiset, och det gick utmärkt. inte ens ett sug fanns. senare började jag träna lite lätt också. då jag jobbar i stall har jag extremt många chanser att lyfta tunga saker, och ta i. det kändes bra, men det räckte inte, så jag drog ner på maten. endast frukost och middag. två dagar senare var jag nere på 58 kg. 'det här går ju bra', tänkte jag, och fick idén att dra ner maten till 1-mål-om-dagen. det räckte inte det heller. vikten blev en besatthet, och jag sprang och vägde mig stup i kvarten. jag lyckades gå ner till 48 kg, innan de kom på mig. anledningen? jag tog en gaffel och gick in på dass. det var startskottet. lärare kopplades in, mamma blev galen, och allt gick fel. jag började äta normalt igen. men någonting hade börjat gro inom mig. mina tankar låstes ännu en gång in i en svart låda och lades på hyllan. jag blev en levande död. när jag hade gått upp till 55 kg kom den älskade/hatade ana tillbaka till mig. för er som inte vet det, så är ana tilltalsnamnet på den som styr ens tankar under en sjukdom som kallas anorexia.

jag tror att hon kom tillbaka i oktober 2007. efter att ha övergett mig i nästan en månad, satt hon på min axel igen, och pushade mig till det yttersta. jag gjorde som innan, att jag drog ner på godis och mat, men la till att jag spydde efter varje måltid också. för att det inte skulle bli uppenbart, bröt jag mönsterna jag haft innan. jag gick ut långa rundor efter maten för att träffa en vän, vars namn är oviktigt. vi träffades ofta, han och jag, och de dagar vi inte sågs, de dagar tog jag tillfället i akt att säga att vi skulle träffas ändå. jag gick en lång runda ner till stranden, där jag ställde mig och spydde. till sist insåg jag att det verkade skumt om jag gjorde det varenda dag, så jag började gå in och duscha istället. som de flesta vet så låter det rejält när man kräker. både klökningarna och när maginnehållet nuddar vattenytan i toaletten. så var det för mig också, men efter lite träning så kan du göra det ljudlöst. jag körde stenhårt med tandborsten varje gång jag skulle spy, men till sist blev reflexen uthållig, och ville inte ge med sig. då var det fingrarna som kom in i bilden. jag har testat det mesta, som vinäger och duschkräm, men om du inte är äckelmagad så funkar det inte alls. du kommer bara må illa och då har du onödiga kalorier i magen. tro på den som innan kunde sitta och äta mackor framför en obduktion.

när folk, speciellt min mamma, säger att jag har haft en ätstörning (se ovanstående text), blir jag rasande. så fort någon diagnostiserar mig hugger jag. jag ser inte att jag har en ätstörning, iallafall inte när folk påstår det. men innerst inne vet jag att jag har det.

ana lämnade mig ytterligare en gång, förra månaden. då gav hon över till mia, som är namnet på bossen över bulimi. godis blev min vardag, glass och pizza fyllde på. normalt ätande och hetsätande i mängder trängde sig på. alltid med kompensering. jag gick inte upp mer än 1 kg, men även det är mycket i en f.d anorektikers ögon. vid det här laget vägde jag 51 kg. men mia sätter sina spår. du blir pluffsig i ansiktet, får mer fläsk på de ställen där du nyss hade ben som du inte trodde fanns. men tack och lov släppte hon taget, och jag stod ensam en stund. jag pendlade mellan att fasta och hetsäta, och det gör jag fortfarande. jag står just nu och försöker förgäves gripa tag i ana's utsträckta hand, men lyckas inte. hon skrattar rått åt mig, och säger att om jag ska hålla på som jag gör kommer hon aldrig komma tillbaka. dock har jag inte den 'snälla' versionen av ana, utan hon lurar mig till att misslyckas. hon vaggar mig i falsk trygghet, och släpper sedan taget när jag minst anar. jag faller handlöst, men innan jag slår i marken, är hon där igen. idag är det sista dagen, säger hon, som du får äta vad du vill. ta tillfället i akt om du vågar, men vi vet ju alla att din hals är körd. äter du idag så kommer du inte få upp det, och då är du den feta kossan du alltid varit.

de flesta har en kroppsuppfattning som inte stämmer alls. jag vet att den jag har gör det.
jag är en fettklump, full av äckel. lår som en hel elefant, och inga höfter. sexton hakor och elva armar. andra säger att det inte är så. men alla ljuger. man kan inte lita på folk i den här världen. även de personer jag älskar går inte att lita på när det kommer till detta.

jag håller på en hel del med självförvållande skador. överdosering, slag och rakbladsritningar tillhör tyvärr min vardag. då jag inte orkar mer ger pillerna mig styrka. varje gång jag ätit alldeles för mycket, jag ger min handled eller mage lika många snitt som saker jag ätit. jag har ett pussel på min mage. strecken som överlappar varandra ger en halvfärdig bild av mitt inre. en text som ingen kan läsa. jag lever för att skada mig. jag lever för att bli smal.

jag tar en rejäl risk som skriver detta, men jag kan säga med fullt allvar, att den som berättar min hemlighet kommer åka på spö, oavsett om du är min vän eller inte. jag kan inte släppa henne nu när hon är tillbaka, och jag vet att hon kommer stanna denna gången.

om ni inte vill läsa, så gör inte det. om ni tror att ni kommer få reda på vad jag känner efter att ha läst detta, gå och skjut er. tror ni verkligen att ni vet vem jag är efter detta? ni kommer aldrig veta vem jag är, eller vad jag känner.
det enda ni vet, är att jag kommer sluta på bårhuset inom 30 år. det är så det är.