bones are beautiful

fan, vad tjock jag är. det har ju inte hänt något! ryggraden syns inte, höfterna är dolda, revbenen syns inte alls. fan vad lack jag blir. det är väl bara att försöka hårdare. funderar på att träna lite här hemma, efter jag varit och handlat. 3-dagars-dieten startar imorgon, och jag känner mig riktigt pepp på det. jag får äta banan då också. ja, herrejävlar. det  MÅSTE  gå. jag orkar inte leva med mig själv såhär.

festen igår var jätteskön. alla de gamla polarna var där, och det kändes perfekt. jag var glad för första gången på rätt länge. de sa att jag blivit liten. tunn. de ljög. men de är fortfarande mina bästa vänner. jag är jävligt glad över att jag hittat sådana vänner som alltid finns där. sen att en av dem ska bo flera hundra mil åt helvete, gör inget. vi ses rätt 'ofta' ändå.
det behövdes inte så mycket sprit igår, jag blev full rätt snabbt. fast sen mådde jag dåligt när jag kom hem, så jag spydde upp det. det kom blod också, men det är inte så viktigt. sålänge jag inte känner något ska folk hålla käften. jag klarar mig själv. jag ska klara det.


a moment on the lips, a lifetime on the hips

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0