show me your ribcage to prove you're in

har ni tänkt på hur en människas hand passar en hästs mule perfekt?
iallafall är det så för mig och min nya favvis.  mina händer möter hennes ansikte i ren harmoni. jag smeker bort hennes bekymmer, all hennes ångest, och hon tar tacksamt emot min tröst. när jag känner mig ner, tar hon emot mina sorger. sedan förstör hon det hela genom att stämpla min fot och vägra flytta sig.

nu har en älskad ännu en gång gått ur mitt liv.
två gånger på en vecka. hell, två dagar. allt förtjänar en ny chans, men allt känns inte bra. så var det i vårt fall.
hae vi väntat hade det kanske gått? nu rispade båda upp händerna på knivens vassa egg. men det som händer händer, tyvärr kan man inte stoppa det. när ena parten mår dåligt pga den egentligen inte vill, och den andra mår dåligt för att den verkligen vill, så rasar man bara rätt ner. men nu gav vi det en chans, dock är jag ledsen för att det inte funkade längre.
du förstår förmodligen inte. det kanske är lika bra.
jag klarade inte av att känna mig fastbunden, det var därför.
jag kände mig fastbunden. alla klagomål på dom jag umgicks med, alla fel jag gjorde i dina ögon.
det var destruktivt, det förstörde <3
i'm sorry. jag klarade inte av det längre bara. jag klandrar inte en part, utan det var bådas fel.
visst hade vi kul mycket, och jag minns våren väl. då funkade allt.
men mot sommaren ballade det ur. vi bråkade mest, och du var oftast svartsjuk eller arg på något jag gjort.
jag antar att jag var för dum för dig <3
det var skönt att ibland vakna upp och se dig sova, för då visste jag att du hade inre frid. men med mig har du inte det. jag är en störning i din radio, den där biten av té i din goda tekopp. det där lilla momentet som försvårar vardagen för dig.
ibland tror jag att vi bara drog ner varandra. att vi inte var till nån nytta. när jag var ledsen blev du också ledsen. min pågående depression ledde till viss del att du mådde dåligt dig oftare. jag vet att du förmodligen just nu när du läser det så sitter du och tänker "men så var det ju inte", men det var så jag upplevde det.
tårar faller inte utan en anledning. om man inte har PMS.
du upplever mig nog som grym och känslokall, men vad som pågår inom mig just nu är det som håller mig ifrån att störtböla. striden inom mig som äter upp mig levande, du vet att den finns där. du försökte rädda mig från den ibland. det var vackert, på sätt och vis. när du försökte rädda mig. fast du kan inte rädda mig. du vet precis hur jag kommer att sluta. i taket, i sängen, i badrummet, på järnvägen. du vet att jag kommer sluta på bårhuset inom 40 år. vare sig du älskar mig eller inte. du har det nog värre hemma än vad jag har det. mycket värre. men kaoset i mitt huvud som styr tror jag inte du har.  jag har smittat dig med lite av det, men inte allt
dagen då du blir helt som mig har jag misslyckats. du vet att jag inte vill det. du ser mig som en stark person, även fast du vet att jag inte är det. du vet att jag är sårbar, och ditt prat om att jag är känslokall.. du måste innerst inne veta att jag har mer känslor än dom flesta.
okej, där ljög jag.

jag bara hoppas att du läser det här och förstår. du kanske inte förstår, men läs det flera gånger tills du gör det.